Guds barns enhet

1 I kära Guds barn, I som troslifvet öfven,
Hur är det med kärleken? Pröfven, ack pröfven!
Säg, ären I ett genom kärlekens band,
Och brister det bandet ej sönder ibland?
Ack sedan I låtit med Gud er försona,
Må Herren för söndringens ande er skona.
Ty brist uti kärlek är brist uti trona.

2 Jerusalem är vår gemensamma moder,
Och hvarje dess barn är en syster, en broder:
Vi hafva ju alla, du skingrade hop,
En Fader, en Ande, en gro och ett dop.
Ack, mätte Guds kuarlek rätt börja tt brinna,
Så skulle all split och all tvedräkt försvinna,
Och Kristus, vår konung, mer rum bland oss finna!

3 Vår förstfödde broder han älskar oss alla
Och blygs ej – o under! att "bröder" oss kalla.
Han ser ej på gåfvornas olika glans,
Han ser blott på ett: om man verkligt är hans.
Vi äro ju hans för att älska hvarandra,
Men ej för att misstor och döma och klandra
De kära Guds barn, som till himlen ock vandra.

4 Nej, bröder i Kristus! till eder vi ropa:
Ack, låtom oss innerligt hålla tillhopa,
Ej blygas för kristus, hur ringa han är
Uti de föraktade lemmarna här!
Ack, må vi förenas, så gamla som unga,
Att barnsligt och gladt med ett hjärta, en tunga.

5 Hvad jag har, o broder, är dig, ju och gifvet,
Ty båda vi undfått det eviga lifvet:
Till himlen står bägges vår längtan och törst;
Och hvar och en ville väl vara där först.
Dock äro vi nöjde att ännu förbida,
Men lider en lem, nog må alla då lida,
Och fr¨jodas en lem, må den fröjden gå vida.

Source: Andeliga Sånger (3. upplagan) #77