Hemlighetens uppenbarelse

1 Förlossningen är vunnen i Jesu Kristi blod,
Och frid med Gud på säker grund re'n sluten.
Hvi har jag gått och ängslats? Min sak den är ju god,
Och medelbalken verkligt nederbruten.
Ack, dagen är nu kommen och natten är forbi,
Och fängelset är fångadt, hvar fånge kan bli fri;
Si, ovänskapen är ju redan dödad.

2 Så blef mig uppenbaradt, att jag har barnarätt,
Ty Gud med mig i Kristus är försonad.
Och jag, som gått och grämt mig Och undrat på hvad sätt
Jag dock i domen skulle blifva skonad;
Jag, som uti min bättring, min ånger och min tro,
Min helgelse, min lydnad, ej nå'n sin funnit ro,
Jag är ju då i Kristus redan salig.

3 Är gåfvan redan gifven, då är det icke jag,
Som skall med svett och möda den förvärfva.
Har du, o Gud, i Sonen till mig ett godt behag,
Då skall jag ju som barn ditt rike ärva.
Och är du redan nådig, då kommer jag för sent,
Jag, som i träldomssinne har tjänat dig och ment,
Att du till slut så skulle bli mig nådig.

4 Man tjänar väl för daglön, men tjänar ej för arf,
Och ärva är dock annat än förvärfva.
Är jag i dig fullkomlig, må ingen enda skarf
Af gammalt tyg min nya dräkt förderfva.
Du ensam är rättfärdig; all min rättfärdighet
Är oren och befläckad, som du, o Herre, vet;
Hvad skall min orättfärdighet då vara!

5 Ack, hvad den arma själen likväl bedrager sig.
Som tror sig kunna blifva nåden värdig;
Som först vill döda synden och sedan tro på dig
En gång, när bättringen blir riktigt färdig;
Som först vill blifva helig och ren och from och god
Och stark i tro och kärlek och hopp och tålamod
Och sedan blifva barn i fadershuset.

Source: Andeliga Sånger (3. upplagan) #65