Den frigjordes lofsång

1 Valsignad, min trofaste Herre och Gud,
Som tagit mig arme af nåd till sin brud,
Som födt mig på nytt till ett hopp utan like
Och skänkt mig ett evigt bestånde rike!

2 I herren nu fröjdas min kropp och min själ,
Ty allt har min trofaste Jesus gjort väl.
Min synd är betäckt och min skuld är borttagen,
En evig rättfärdighet framhafd i dagen.

3 Fritt smäde då världen, hvad skadar det mig?
O Jesus, min Jesus, jag sjunger om dig
Och vill icke mer nu än endast det ena:
Blott sjunga om nåden, om nåden allena.

4 Jag sökte väl också att slå mig till ro
I något mitt Jesus, jag sjunger om dig
Och vill icke mer nu än vara vårt fäste,
Kom ned med sin eld och förtärde mitt näste.

5 Visst gjorde det ondt, men det måste så gå,
Det var ju en byggnad af nö och af strå.
det kunde ej vara en tillflykt i nöden,
Det kune ej gifva mig trygghet i döden.

6 Och pris ske den evig tronet och nåd,
Som gjorde om intet min vishet, mitt råd,
Och låt mig i allting så komma till korta,
Att trösten af själfva min tro ock blef borta.

7 Min salighetshöfding, min Frälsare kär,
Pris dig, som mitt allt uti allting nu är!
Pris dig, att så trofast du velat mig tjäna
Och lärt mig att lefva på nåden allena.

Source: Lutherförbundets Sångbok #S163