1 Gud har bestämt in hvar, som tror,
Till ädelsten i Jesu ärekrona.
O, hvilken nåd af den, som bor
I höjden, där serafers sånger tona!

2 Men slipas måste stenen här,
Om mot Guds höga afsikt den skall svara,
Och smärtsam denna slipning är
Och synes ofta allt för länge vara.

3 Och alltsom därmed allvar är,
Skall stenen ren och genomskinlig blifva
Och skickad till att stråla där,
Gud vill af nåd en plats åt honom gifva.

4 O tänk, att stenen fattas in
I diademet kring hans kungapanna,
Som i barmhärtigt frälsarsinn'
Oss köpt förlåtelse, det himlamanna!

5 Må då ej gärna vi fördra;
Den smärta slipningen kan med si föra?
Hvart "ack" skall bli "halleluja"
En gång, och hvarje lidande upphöra.

6 Han huldt bevarar den, som tror,
Och dagligt renar i sitt blod och gifver
Sin dyra ädelsten en stor,
Oändlig ära, då den flyttad blifver.

7 Och då all världen skåda skall
Föraktad sten i himmelsk strålglans tindra;
Vid hela stjärnevärldars fall
Skall ingenting den stenens glans förhindra.

8 Ty ifrån evighetens sol
Skall ljuset honom härligt genomströmma,
Och ifrån Lammets kungastol
Den skall sin Jesu kärlek högt berömma.

9 Du är, o själ! en ädelsten,
Du, som på Jesus tror af allt ditt hjärta,
En ädelsten i honom ren,
Som slipas under kors och nöd och smärta.

10 Så din utkorelse ej glöm:
Att uti Herren Jesu krona skina
Till evig ära och beröm
För den barmhärtige, som känner sina!