1 I en djup, oändlig skog,
Svart af moln, där åskan slog,
Gick ett litet barn en gång
Dagen lång.
2 Ja, den dagen var så lång,
Himlen mörk och skogen trång,
Barnet i sin ensamhet
Gick och grät.
15 Et lyssnar med glädje och fruktan
Till allt, hvad dess fader det säger.
Visst står det som barn i hans tuktan,
Men äger dock allt hvad han äger.
16 Visst möter det sorger på vägen,
Visst trycker ock korset dess skuldra;
Visst blir ock den trogne förlägen,
När skyarna svartna och bullra.
Source: Andeliga Sånger (3. upplagan) #7